TRENDIGA TRÄNINGSKLÄDER, KONSERTER OCH 35 000 TJEJER
Minns du 90-talet? Årtiondet då internet flyttade hem till oss på riktigt och blev årets julklapp 1996. Årtiondet då vi lyssnade på Nirvana, Spice Girls och svenska Roxette tog världen med storm. Årtiondet då Tjejmilen nådde all time high i deltagarantal.
– Det var otroligt roliga år när Tjejmilen blev så populärt. I början av 90-talet fanns inte så många konkurrenter. Tjejmilen som startade 1984, var Sveriges första lopp bara för kvinnor. Tänk att 1992 öppnade vi anmälan i januari och efter bara två veckor hade vi nått taket. Det året hade vi 35 500 anmälda. Jag är stolt över att jag fick vara med under den här tiden, säger Marie Wedin på Marathongruppen som var tävlingsledare för Tjejmilen mellan 1991 och 1997. Bilden här intill är från 1992.
Fler och fler ville tävla
Tjejmilen som gick under parollen ”En mil utan jäkt och stress”, var från starten ett lopp där de flesta sprang utan tidtagning. I början av 90-talet fanns startgrupperna Springa fort, Springa lagom och Jogga. Och bara de som sprang milen under 50 minuter kunde springa i tävlingsklassen och få sin tid registrerad. Men mot mitten av 90 talet blev det tydligt att fler tjejer ville tävla, från 1997 kunde du själv välja om du ville springa med tidtagning eller inte. 1999 presenterades begreppet Fun Run – för alla som ville springa i lugn och ro utan en klocka som stressade. Begreppet lever än i dag och när du anmäler dig till Tjejmilen 2022 får du välja om du vill springa med Tidtagning eller Fun Run. – Det var helt fantastiskt att få vara med på Tjejmilen under de här åren.
Det jag minns allra starkast är starten med alla tusentals tjejer. Att stå och titta ut över havet av människor, jag får gåshud och tårar i ögonen bara jag tänker på det.
Men vem var den typiska Tjejmilenlöparen på 90-talet? Jo, hon var 35 år, löptränade två gånger i veckan från april fram till loppet i slutet av augusti. Tjejmilen var årets enda tävling och en stark drivkraft till träning. När hon inte sprang höll hon igång med motionsgympa. Hon bodde i Stockholmsområdet/Mälardalen.
– Men vi såg samtidigt att fler deltagare kom från hela landet. Många åkte till Stockholm med tjejkompisarna och gjorde en riktig Stockholmshelg med shopping, middagar och lite löpning. Det var då tanken föddes att vi skulle skapa en Tjejmilenhelg. Då, på 90-talet gick loppet på söndagar, så vi ville fylla lördagen med något roligt. Under några år hade vi Barillas Pastaparty som uppladdning för alla som skulle springa Tjejmilen. Sedan kom Tjejmilenhelgen att även innehålla underhållning. Från mitten av 90-talet arrangerade vi konserter, med några av Sveriges största artister. Anders Glennmark, Niklas Strömstedt, Christer Sandelin, Tone Norum – för att inte tala om komikern Anna Lena Brundin, berättar Marie Wedin.
Ramaskri när ostkakan byttes ut
Tjejmilen är inte bara löpning och gemenskap. Loppet kom tidigt att förknippas med ostkakan, som Tjejmilens samarbetspartner Semper bjöd på efter målgång. Den blev blixtsnabbt en tradition som det skulle visa sig vara riktigt knepigt att förändra. Under några år i början på 90-talet byttes nämligen ostkakan ut mot pannkakor.
– Ja, skrattar Marie, det blev verkligen ett unisont ramaskri när ostkakan försvann. ”Vi vill ha ostakan tillbaka”. Vi fick backa bandet – ostkakan kom tillbaka efter några års frånvaro och vi möttes av hurrarop.
Tjejmilen som trendsetter
Tjejmilen banade inte bara väg för kvinnlig löpning, utan även för lite roligare löparkläder.
– Det fanns inte så mycket roliga löparkläder för tjejer på den tiden, fokus låg mer på aerobicskläder. Löparkläderna var rätt trista, så vi började ta fram Tjejmilenkollektioner med tights, sport-bh, t-shirts, mjukisbyxor och allt möjligt. Det blev en ny kollektion varje år. Tjejmilenkläderna blev otroligt populära och vi sålde supermycket. En bit in på 2000-talet började andra aktörer komma med lite roligare och mer designade löparkläder för tjejer, då märkte vi att försäljningen av Tjejmilens kläder började dämpas.
När vi blickar tillbaka på 90-talet ser vi att det var en riktig guldålder för Tjejmilen. Kvinnlig löpning växte sig riktigt stark. Tjejmilens kläder syntes i löparspåren runt om i hela landet. Och deltagarna började ta för sig mer . Tjejmilen var inte bara en mil utan jäkt och stress utan också ett lopp där deltagarna ville tävla, ville pressa sig själva och sätta högre mål från år till år. Tjejmilenlöparen kom tillbaka.
– Det var helt fantastiskt att få vara med på Tjejmilen under de här åren. Det jag minns allra starkast är starten med alla tusentals tjejer. Att stå och titta ut över havet av människor, jag får gåshud och tårar i ögonen bara jag tänker på det. Så mäktigt, vilken otrolig kraft med alla dessa tjejer tillsammans. Jag jobbar fortfarande kvar på Marathongruppen som arrangerar Tjejmilen. Idag jobbar jag främst med formgivning. Men varje år när jag ser Tjejmilenstarten känner jag precis samma känsor – det är stort, och jag är stolt över att vara en del av detta, avslutar Marie Wedin.
Christer Sandelin på en av Tjejmilens konserter i slutet av 90-talet.
Så här ser Marie Wedin ut idag. Hon jobbar fortfarande kvar på Marathongruppen. Och hon får fortfarande gåshud när hon ser Tjejmilenstarten.
