Tjejlopp som kulturellt fenomen
“Vissa vittnar om att det är lite färre vassa armbågar på de här loppen. Många vittnar om att stämningen alltid är på topp!” – skriver svenskalöpare.se på sin hemsida där Sveriges tjejlopp är listade. Vårruset, Tjejlunken, Tjejmilen, Rosa-Bandet loppet, Tjejknäcken, Drottning Margaretaloppet och Tjejmilen 21K. Man skall däremot ha i åtanke att lopp som bland annat Tjejmilen och Tjejvasan, som Karin senare berättar om även har en tävlingsklass vilket breddar deltagandet och inramningen på arrangemanget.

“Det är bara en kul grej” är ett uttryck som Karin hör många kvinnor säga och då med vetskapen om att det som inte syns, är de betydelsefulla förberedelser som faktiskt ligger bakom och att det finns ett stort intresse och engagemang att också vilja lära sig sporten på rätt sätt.
-Men kvinnor ska inte förhäva sig, man skall inte ta sig själv på för stort allvar eller för den delen ta saker med en klackspark. Man skall inte erkänna att man har pluggat som bara den, även om man har gjort det. Man skall inte tro att man har något att komma med, men ändå vara förberedd till tänderna, säger Karin.

“Ett kort, löjligt, fjompigt litet lopp” – Karin S. Lindelöf

Under sin uppväxt i Luleå tränade Karin basket, ridning och dans medan hon idag oftast motionerar genom att sätta sig på cykelsadeln för en långfärd på Uppsalas landsvägar. Men som etnolog och genusvetare skapar varje tramptag inte bara fysisk rörelse utan också rörelse i tankarna. Motionsloppens kulturella form och inramning fascinerar och Karin upplever en hysteri kring den klassiska Vätternrundan på det sätt att man i många motionärers ögon inte är en cyklist “om du inte har cyklat Vätternrundan” även om du kanske precis lagt en internationell tävlingskarriär på hyllan.
-När Tjejvasan på 3 mil jämförs med Vasaloppet 9 mil – blir Tjejvasan i relation ett kort, löjligt, fjompigt litet lopp. Men för en tävlingsskidåkare är det den längsta distansen som kvinnor gör i tävlingssammanhang och då är det snarare ett långt lopp, berättar Karin.

Att samhället skall bli bättre genom forskning är Karins strävan men en viktig del av kunskapsproduktionen är också att forskningen skall komma de människor till del som är en del av studien. Tillsammans med sin kollega Annie Woube har hon just avslutat en turné i samband med Vårruset under våren – där de har haft föreläsningar under dagarna och träffat kvinnliga löpare i samband med arrangemangen på kvällarna. Dagen innan Tjejmilen kommer de att föreläsa om sin forskning vid ett arrangemang på Riksidrottsmuseet på Gärdet i Stockholm – öppet för alla deltagare i Tjejmilen och andra intresserade.
-Det är bra om den som sitter på den breda och hela, djupa kunskapen också är den som för ut den, menar Karin.

En mordern husmorssemester
Det var redan 2010 som Karin började ägna sina känslor kring tjejlopp en djupare tanke och funderade om hon kunde göra forskning på förutsättningarna för kvinnors motions idrottande – då det är, som Karin säger “många aspekter som behöver en fördjupning”. Vuxna kvinnors motionsidrottande är ett relativt outforskat område inom idrottsforskningen, trots att kvinnor i allmänhet är flitiga motionärer.

-Riksidrottsförbundet gör visserligen statistiska undersökningar men arbetar inte så mycket med kvalitativ analys – så det var en sak i sig att börja fördjupa sig i kvinnors idrott. Tjejloppens form var både fascinerande och lite problematisk, de verkade både vara befriande och begränsande på samma gång och genom tjejloppens stora popularitet kunde de antas bidra till att forma villkoren för kvinnors motionsidrottande , berättar Karin.

Vilka sätt att motionera för kvinnor är kulturellt möjliga i vår tid? – var forskningsfrågan som ställdes och tjejloppen blev den empiriska ingången. 2011 började Karin med ett fältarbete i samarbete med Nordiska Museet. En viktig del av detta är ett så kallat skrivupprop, vilket är en samling berättelser från deltagare i olika tjejlopp. Kvinnorna uppmuntrades till att fritt beskriva hur de upplevde loppen, men kunde också välja att svara på frågor som; Om de hade anmält sig med några vänner, rest ihop med andra, eller hur förberedelserna sett ut. Om de köpt något på mässan och hur de generellt upplevde evenemanget och själva loppet. Det som flera gånger lyste igenom var att kvinnor verkade använda tjejloppen som en “modern husmorssemester”.

-Det blir ett legitimt sätt att lämna sin partner och familj. Att inte ständigt agera “omsorgsjour” utan också göra något för sig själv. Det är positivt att kunna göra en sådan parentes i sin vardag men samtidigt lite sorgligt, säger Karin och menar att det här blir tydligt att det inte finns ett kulturellt utrymme för kvinnor med familj att ha tidskrävande fritidsintressen.

-Tjejloppen är också mycket kortare så man behöver inte träna lika mycket. Om man skall köra Vätternrundan så måste man faktiskt träna asmycket och det finns det inte utrymme för i många kvinnors liv. Oavsett om fritidsintresset handlar om träningen eller inte så finns det en större acceptans för män att utföra det. Att tjejloppen har en kortare distans är en följd av det som svarar mot ett behov i samhället, vilket tyvärr baseras på bristande jämställdhet, säger Karin. 

I deltagarnas berättelser stack flera motiv ut. Det var till exempel oerhört viktigt med det enkönade idrottssammanhanget men minst lika viktigt att som kvinna få sin prestation erkänd. Med boken “I tjejers spår – för framtids segrar” vill Karin och Annie förändra arrangörens approach och marknadsföring kring loppen. För det är ju faktiskt så, att det fortfarande är den fysiska prestationen som är i fokus – även för den kvinna som tränar powerwalk hela året för att klara 5 kilometer på Vårruset gåendes. 

-Det är hennes ambitionsnivå och det är hennes prestation. Det är genomförandet av loppet och det är träningen som driver henne – och sedan tycker hon kanske att det är lite fjompigt med utlottning av hotellweekend och underhållning av någon snygg kille, säger Karin.

-Många uppskattar den hyperfeminina inramningen men det är också många som inte gör det – utan helt enkelt bara vill delta i sammanhang där kvinnor motionsidrottar tillsammans, tar plats, blir sporrade av och ser varandra som förebilder. I det perspektivet så blir till exempel Tjejklassikern en plats för dig som tycker att det är coolt att göra saker tillsammans med andra kvinnor –inte för att du inte orkar eller klarar av att göra En Svensk Klassiker. Idrotten är i sig fortfarande maskulint kodad även om det är fler kvinnor än män som motionerar idag. Därför behövs det inte heller särskilda ”manslopp” för det är liksom redan självklart. Lopp med maskulint kodade namn, som Tjurruset eller IronMan drar istället mot det mer extrema hållet. Men kvinnor ska kunna erkänna för sig själv och andra att de tycker att det är tävlingsmomentet som är det roligaste och inte att den ena efter den tredje säger: ”Äh, det är bara en kul grej”, berättar Karin.

Sedan Karin påbörjade sin forskning upplever hon en viss skillnad i hur kommunikationen kring en del tjejlopp ser ut. Tjejmilen lyfter numera också fram prestation och adrenalin, vid sidan om gemenskap och fest. 

-De epiteten är helt annorlunda än för några år sedan, vilket är en stor och viktig skillnad, menar Karin. 

När racercykeln står inomhus under vinterhalvåret är längskidor den pulshöjande motionsform hon föredrar att utföra. Springer – det gör hon bara om hon behöver. Nu när sommaren har tagit vid efter en intensiv vår befinner hon sig på en skärgårdsö och låter tankarna landa ihop med familjen: 

-Det finns några få stigar här på ön, men de är lite väl korta och tekniskt avancerade för mig på MTB. Det skulle bli många varv och med hjärtat i halsgropen. Här springer jag istället. I perioder av mycket oro eller stress på jobbet känner jag också att jag måste komma ut innan jag kan börja dagen. Istället för att det snurrar runt och kryper i kroppen så får jag upp pulsen snabbt och det är det löpning handlar om för mig – lite “hjärnstark-aktigt”. Det är inte så att jag ger mig ut och springer när jag behöver tänka på något eller att löpningen blir meditativ för mig, utan det är en snabb motionsform när jag inte har något annat tillgängligt och en quick fix av allmän ångest. Ett kort pass räcker för att komma i balans, säger Karin. 

Efter sommaren drar ett nytt forskningsprojekt igång. Om tjejloppen är instegs- och lågtröskellopp och skapade “för alla” –  så kommer Karin S. Lindelöf och Annie Woube att studera kvinnors och mäns deltagande i extremlopp som kulturellt fenomen. Som en del i forskningen skall de använda sig av en podcast som kommunikationsverktyg så att samhället kan följa processen men också som ett verktyg för dialog med extremlopp-deltagare och andra aktörer på forskningsfältet, för att kunna korrigera forskningsresultat under resans gång.