Emma Belforth

Emma Belforth springer de flesta löppass med barnvagn. Och det har gjort henne stark, särskilt i uppförsbackar. Familjen är en stor drivkraft till hennes träning och med varierad träning och rimliga mål ser hon till att hålla motivationen vid liv och kroppen skadefri.

Jag träffar Emma Belforth och hennes dotter Ingrid över en lunch i deras hem i Utby, Göteborg. Emma är uppvuxen i snötäta Gällivare med närhet till skidspåren. Hon älskade den typ av tuffhet i träningen som kom med skidåkning. Att träna mycket, utvecklas och att sedan mäta sig själv på en tävling var en trigger under mörka vinterdagar men när det väl närmade sig tävling var det något som ändå inte stämde. En olust och en negativ nervositet smög sig på. Upp mot 16 års ålder upplevde Emma en stor prestationsångest. Idag, 18 år senare, innebär prestation något helt annat men där och då när prestationen tog över glädjen, slutade hon att tävla på skidor och varvade istället fotboll med en nyvunnen kärlek till löpning. Emma upptäckte att löpningen gav henne en genuin glädje även när det kom till tävling. Det var också något som hon var bra på. Under tidiga tonåren sprang hon Lilla Lidingöloppet med 5 år äldre tjejer och gymnasiet tillbringades på Umeå Löpargymnasium där mycket av träningen var belagd på inomhusbanor. Men Emma ville träna mer, tuffare och även utomhus. För att få stimuli skapade hon fler träningstimmar till sig själv. Till slut blev belastning lite för hög och för Emma började då en resa med konstant skadeproblematik.

-Jag skulle verkligen vilja hjälpa mig själv i den ålder och göra saker mer rätt nu när jag kan mycket mer om träning. Jag gjorde aldrig några speciella resultat men jag tyckte inte heller om att träna på en bana. Jag ville göra det jag trodde på och det som var kul. Det var en väldigt bra period i mitt liv och jag utvecklades mycket som person. Jag fick många vänner för livet – men jag hade också fortfarande prestationsångest och tyckte det var hemskt att tävla hela den perioden.

Emma börjar hitta hem
Efter gymnasiet fortsatte hon sin satsning i Norge med den norska tränaren Knut Kvalheim och en tidigare meriterad långdistanslöpare vid namn Susanne Wigene. Knut lärde henne allt om uthållighetsträning och de delade en gemensam träningsfilosofi som delvis handlade om mycket mängdträning. 

– Där hittade jag tillbaka till det sätt att träna på som jag hade med mig sedan jag var ung. Under tiden jag bodde i Norge fastnade jag också för multisport tills jag började inse att det handlade om att orientera sig med ryggsäck, släpa cykeln i skogen och att frysa. Fast mitt i skogen under en multisporttävling i Sunne, Karlstad, träffade jag faktiskt min nuvarande man Tobias så något gott förde multisporten med sig. 

Emma har bokstäverna T-E-A hemma på väggen där vi sitter och äter vår lunch. Emma tittar på sin dotter Ingrid som sitter med oss vid matbordet och säger: 
– Ingrid heter Tea i mellannamn vilket kommer från den där multisporttävlingen i Sunne som heter TEA. För oss innebär det också Tobias, Emma, och vår son Albert. För 10 år sedan var jag gravid med Albert. Jag tränade mycket även då och löpningen tog över naturligt mer och mer. På den tiden var det tyvärr inte lika accepterat att träna under en graviditet och människor trodde att man skadade barnet. Jag kunde gå ut och springa på obekväma tider så att ingen såg mig fast jag visste och kände att det aldrig var någon fara. Efter att jag födde Albert kom jag väldigt lätt tillbaka till löpningen men det var också då jag fick min stora hamstring-skada som det tog två år att komma tillbaka från. Skadan har bidragit till att jag har lagt in mycket alternativ träning, och precis när jag kom tillbaka och i form att tävla blev jag gravid med Ingrid som är 1 år nu. När jag väntade Ingrid tränade jag hårda cykelintervaller 4 gånger i veckan istället för att springa och det var ett klokt val.
– Nu har jag gjort valet att fokusera på kontinuitet över tid. Om jag inte sprang så mycket som jag gör med barnvagn så kanske jag skulle bli bättre men jag kanske också skulle bli skadad och inte ha möjlighet att springa alls. Under de åren jag hade stora problem med min hamstring hade jag ont även i vardagen. Det fick mig att må så enormt dåligt och det har jag inte lust att göra igen. Träningen eller en skada kan inte gå ut så mycket över mitt liv. Löpningen ger mig så otroligt mycket glädje, så jag springer hellre lite mindre och tränar mer alternativ. Det kanske inte innebär 1.17 på ett halvmaraton – som är ett drömmål, men så får det vara.

Varierad träning och rimliga mål
”Ska du äta mer, eller är du mätt?” frågar Emma sin dotter Ingrid. Därefter strålar Emma upp och berättar om glädjen i att dela sportintresset med hela familjen.
– Albert tränar mountainbike. Ungen är 9 år och brutal. Jag har själv hittat glädjen i att tävla i mountainbike. Det är en riktigt rolig utmaning. Jag passar också för det då jag är konditionsstark, liten och lätt. Det finns dock mycket att förbättra tekniskt. En annan utmaning är att hänga med Albert. Han cyklar lätt ifrån mig. Jag får ligga i om jag ska gå ut och träna med honom även om några år.
– När det kommer till löpningen så vet jag hur jag svarar på träning och vilka pass jag behöver för att springa så snabbt som mitt personliga rekord 1.20 igen. Men det behöver jag sätta i paritet med mitt övriga liv. Folk kan tycka att springa milen under 40 minuter med barnvagn är bra – men för mig så är det ju också en bit bort från min vanliga nivå och jag vet också vad som krävs för att ta mig dit. Ibland tänker jag så dåligt om mig själv men jag måste också tänka att det som jag kan uppfatta som dåligt för mig kanske inte är så dåligt i förhållande till den träningen jag gör just nu för att utvecklas i löpningen. 

Mitt i resonemanget blir hon avbruten. ”Nej, jag som just köpt en ny vit body till dig! Ah – vita kläder till barn” pustar Emma och fortsätter;

– Jag behöver sätta rimliga mål för mig själv, det är ju en del i att också göra det roligt. Sätter man för höga mål då blir man oftast bara besviken. Min prestationsångest har jag aktivt fått jobba med för att ändra och jag har också lyckats med det. Men jag känner också att jag har en helt annan inställning till tävlandet och jag drivs framförallt för att jag tycker att det är så otroligt roligt. Idag kan jag ställa upp på en tävling och vara i skitdålig form. Det spelar ingen roll för mig – tävla är ju roligt. Jag vet varför jag gör det och jag är också väldigt bra på att uppskatta min egen dagsform. Självklart kan jag också vara i en riktigt bra form och då har jag ambition att göra en bra tid. Men att prestera på sitt yttersta kräver också hård träning och ett hårt mentalt fokus. 

Hos Emma kommer det alltid finns en vilja att träna, utvecklas och sedan känna glädje i att tävla efter en längre träningsperiod. Däremot har hon efter sina graviditeter omvärderat vikten av att göra en bra tid, och att få må bra tillsammans med familjen ger henne ett mer värdefullt välmående.

– Hela livet hänger inte på en enda prestation längre. Jag gillar att träna för att prestera, det har jag alltid gjort. Jag tycker om utmaningar och att gå ut och springa intervaller så fort jag kan den dagen. Men den mentala inställningen inuti är något annan nu. Det är klart att jag kan bli besviken om det går dåligt och undra vad jag gör för fel, men värdet på mig är detsamma. Jag slår inte lika hårt på mig själv, men när det kommer till tävling så måste man ju vara lite nervös för att det ska gå bra överhuvudtaget och numera använder jag nervositeten som en kraft till prestationen, tidigare var nervositet bara något negativt. 

Löpning med barnvagn
Emma förvånade sig själv på Lidingöloppets Tjejmil 2018. Den fart och styrka som fanns i kroppen var enbart efter barnvagnslöpning. Emmas prestation kom att bli flera minuter bättre än den tid hos själv uppskattade att hon skulle kunna göra utefter sina förberedelser.

– Jag har genomfört backintervaller och även kuperade intervaller med vagnen i Skatås. Jag planerade in två pass utan vagn innan Lidingöloppet och strävade efter att de skulle gå på en viss fart. Jag genomförde det ena passet och det gick långsammare än vad det gjorde med vagnen så då var jag lite besviken och tänkte – Jaha, hur ska det här gå nu då?  Jag tänkte att jag nog skulle kunna springa på omkring 43 minuter, då det andra passet heller inte blev av för att jag låg sjuk hela veckan innan loppet.

– När jag startade så kände jag att ingen hängde med mig i backarna, skrattar Emma. Jag hade ingen fart på platten men i backarna var jag som en maskin för jag hade ju ingen barnvagn på 20 kilo att förflytta. Jag sprang över 4 minuter snabbare än jag trodde jag skulle göra. Det blev positivt för mig att ha gjort så många pass med Ingrid i vagnen och kanske hade jag också fått lite extra vila den veckan jag var sjuk, ler Emma.
– Det var ett speciellt lopp. Jag brukar ofta vara noga med att ha tid till att värma upp, gå in i mig egen bubbla när jag vill prestera men då hade jag mer inställningen att enbart genomföra det eftersom jag hade varit förkyld. Albert sprang också innan mig och han hade lyckats ramla i starten så allt var lite allmänt kaotiskt.   

Emma delar upp sin träning med omkring 5 mil löpning och lika många tillfällen cykel som löpning. Hon känner en trygghet med att alltid ha cykling att falla tillbaka på om det skulle bli för stor belastning i löpningen och på så vis behåller hon glädje i sin träning. 

– Jag tror att cykel är väldigt bra för löpningen, när man väl är van cykel. Cykel är till allra högsta grad träningsbart och har bidragit mycket till att underhålla min löparform, menar Emma.

Barnen peppar till träning
Ingrid är hennes drivkraft träningen. Emma berättar om sitt perspektiv på rörelse och att ha barn ser hon enbart som en stor möjlighet till att få till träningen. 

– Jag vill inspirera mina barn till det jag vet är bra för dem och det är att var ute och röra på sig. Man behöver nödvändigtvis inte tävla. Jag vet att jag mår bra av att vara ute i naturen och då tänker jag att det är något de också kommer att må bra av. Många föräldrar menar att de inte har tid med saker för att de har barn. Men då menar jag – ta med barnen. Jag kanske hade varit en väldigt mycket bättre löpare om jag hade gått på mina klubb-träningar tisdag, torsdag och lördag och sprungit utan barnvagn. Då hade jag inte fått ihop familjelivet på samma sätt och då hade jag inte mått bra och på så vis heller inte presterat bra. Men så snabbt som jag springer med barnvagn idag hade jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag springer 1000-meters intervaller med barnvagnen i 3.30 min/km och jag kan ställa mig frågan om jag hade sprungit så mycket snabbare utan barnvagn.

– Att göra saker med barnen inspirerar även dem. Man skapar tidigt ett behov att komma ut. Albert är otroligt påhittig och kreativ. Han vill alltid ut och leka och han drar ofta ut hela familjen. Så länge man gör något som är kul är det bra. För att få ihop det måste vi ha en vecko- och månadsplan så att vi får ihop livet och träningen tillsammans. Jag har en planering med de pass jag vill göra och planerar min intensitet efter olika perioder. För många kan träning bli en ytterligare stress men då måste man först och främst byta perspektiv på sitt liv. Det kanske inte behöver innebära att ta sig till gymmet som ligger en halvtimmes bilfärd hemifrån. Det kanske kan vara något hemma. Om barnen alltid sitter hemma med sin Ipad och aldrig kommer ut då kanske man behöver en motivator till dem och det kan ju vara allt från att cykla till glasskiosken och sedan tillbaka. Jag tror man underskattar många barn. Ett barn orkar så mycket mer än vad man tror, de har så mycket fantasi. Att göra roliga saker tillsammans, det måste ju vara det man vill som familj, säger Emma fundersamt.

Emmabacken
– Jag har en egen backe uppkallad efter mig. Den finns på Strava som ”Emmabacken”. Det är den längsta backen i Göteborg som är i terräng. Jag sprang den ofta under graviditeten. Den är ganska brant och tar mig 2.30 minuter om jag springer upp själv. Ibland springer jag med stavar och ibland med Ingrid i bärryggsäck. Nu börjar hon dock bli ganska tung. Backe med ryggsäck kan man inte springa varje vecka då det blir ganska mycket muskulärt slitage, men man kan inte heller tänka att jag inte kan göra något bara för att jag är hemma med Ingrid – för då blir det ingenting. Jag har aldrig någonsin känt att jag aldrig har tid att träna även om barnens aktiviteter alltid går först. På Ingrids födelsedag anordnade vi en löpartävling som vi kallar för Ingrid-milen. Både jag och Tobias tänkte att vi ville ha ett roligt kalas för Ingrid och skapade en löparfest där 10 kilometer är huvuddistansen, men det gick att välja valfri distans också. Det kom ganska många faktiskt och anmälningsavgiften var ett valfritt belopp till Barncancerfonden. Vi fick ihop nästan 5000 kr. Det kom många både med och utan barnvagn. Jag sprang SUB 40 med barnvagn vilket är inofficiellt världsrekord. Det blir en fortsatt tradition, Ingrid-milen på Trettondagsafton.

Inspiration till barnen
– Vi försöker inspirera våra barn så gott vi kan. Vi pratar mycket kring rörelse, kost, vad som är naturligt bra för kroppen och speciellt om man vill träna mycket. En gång när vi var på ICA stod en kvinna längre fram i kön. Hon köpte läsk och godis. Albert tittade och sa till mig: Mamma, kolla vad hon köper, det där är ju inte bra för kroppen. Jag visste inte vad jag skulle säga, det var ju förvisso sant, skrattar Emma och fortsätter:

– Det blev ett pinsamt ögonblick, däremot tror jag generellt att det finns en okunskap i vårt samhälle. En okunskap kring vad man ska göra för att må bra. Man fattar inte att det kanske inte är ett bra alternativ att äta glass till frukost, att det är dumt att röka, eller att förändringar i livet ska leda till att faktiskt må bättre. Jag kan känna att det är svårt att veta vad som är rätt och fel som förälder, men barn – de gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Jag tycker att det finns en rolig del att tävla och utmana sig, men det får inte heller utmana varken mitt eller barnens välmående. Tävling är ju kul och det är inte bra om man som ung tappar glädjen, så som jag gjorde med skidåkningen. Det som är roligt nu måste man göra nu, man kan inte vänta två år på det man tycker är roligt. All glädje är bra. All rörelse är bra. Kroppen är gjord att röra på sig. Jag älskar löpning och därför springer jag. 


TÄNK PÅ! Anpassa din löpning under, och efter, en graviditet efter hur kroppen mår och vad din barnmorska rekommenderar för just dig. I perioder kan det vara bättre att välja andra träningsformer för att få en kropp som håller hela livet och för att du ska kunna komma tillbaka till löpningen när din kropp är redo för det.

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google