-Löpningen är viktig för mig. Jag känner mig förankrad på ett sätt som jag inte upplever från yogan. Jag kan höra och känna min puls och jag är mer ett med allt runt omkring mig. Jag känner mig ofta väldigt fri, även om det är ansträngande. Jag känner hela min kropp och hur allting är i samspel med vartannat. Min insida kan också förändras beroende på hur utsidan ser ut, men också tvärtom. Jag kan förändra inifrån, min upplevelse av det som är på utsidan. Det tycker jag är häftigt, säger Johanna.

 ”Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert.” – Pippi Långstrump


Johanna Alvin är uppvuxen i kyrkbyn Södra Vi strax utanför Vimmerby, Småland. I Södra Vi finns en kiosk och en lokal mataffär, ett fotbollslag och en friidrottsanläggning. -Jag är dessutom uppvuxen utanför Södra Vi, i skogen, säger Johanna.

Med trädtoppar och björkar så långt ögat kunde nå gav närheten till skogen uttryck för frihet och lugn. En frihet att som liten springa naken på baksidan av huset och för Johanna är skogen en värdefull plats som ger lugn, som grundar och som än idag får henne att hålla fast vid sina rötter.
-Av skogen, blir vi inte så mycket uppe i huvudet, utan mer nere i kroppen. Den upplevelsen och känslan får jag ofta. När jag var liten var vi också mycket på Astrid Lindgrens värld, men då kallades det för sagobyn. Allting som har med Astrid Lindgren att göra är väldigt förknippat med min barndom. Min systers dotter heter Astrid till och med, berättar Johanna.

Efter att livet länge kretsat kring frihet och sagor flyttade Johanna till Växjö. I Växjö, som 2013 blev utsedd till Sveriges främsta idrottskommun utbildade hon sig till  gymnasielärare inom idrott. Som andra ämne lyckades hon övertala studievägledaren att få tillgodoräkna sig hälsopedagogik. Under tiden hon studerade på det som idag kallas för Linnéuniversitet – arbetade hon också som gruppträningsansvarig för den gymnastiska idrottsföreningen VUGI. Växjö kom att bli staden som Johanna rotade sig i under många år och där många av hennes vänner fortfarande finns kvar. Men det är också till trots, även en plats hon idag också förknippar med stress, ångest och ett oroligt förflutet.

-Jag började också att jobba som gruppträningsansvarig på badhuset i Växjö.

-Kan du simning?
-Nej, Inte i vattnet, det här var på land, skrattar Johanna. Det var under sista året jag studerade och därefter gjorde jag min praktik på ett elitidrottsgymnasium som heter ProCivitas. Efter praktiken fortsatte jag att arbeta där ungefär 30 %, samtidigt som jag hade träningarna i simhallen. Jag var engagerad i många olika saker, under väldigt många år. Jag gjorde saker jämt – 12 timmar varje dag.

När Johanna tog sin examen fick hon direkt jobb som idrottslärare och undervisade totalt 300 elever. 300 elever som hon betygsatte och träffade en gång i veckan. -Jag hade också kvar jobbet som gruppträningsansvarig över 70 instruktörer och 100 träningsklasser i veckan. Jag har alltid haft mycket folk omkring mig och har alltid upplevt att människor har kunnat känna tillit till mig.

”Man tar lite härifrån och lite därifrån och joxar ihop det så blir det lagom jox.” – Astrid Lindgren

Många dagar, under den här perioden av hennes liv – vaknade Johanna med tunga axlar och taggarna utåt. Hon kändes sig ofta arg, frusen och grät mycket. Vart fanns tiden att hinna med det hon åtagit sig? Hur skulle hon hinna göra det hon faktiskt älskade att göra, med hjärta och själ?
-En morgon vaknade jag väldigt tidigt. Klockan var kanske halv 5, och fick panikångest. Jag fick svårt att andas och det kändes som att allting drog ihop sig. Jag kunde inte gå upp. Jag fick panik av att tänka på att sätta foten längs med sängen och kände: “Det här kommer inte gå”, återberättar Johanna och säger:

-De flesta förstår intellektuellt att man behöver återhämta sig, men innan man har känt det i kroppen så finns det inte där. Jag visste nog vilka mina värderingar och ramar var, men jag följde dem inte.

Johanna berättar att resultatet av en allt för intensiv och lång period med ansvarsfulla, åtaganden blev en sjukskrivning på nästan ett år. Hon har fortfarande kvar ett ärr från när hon “lite halvt groggy”, som hon beskriver – gick in i en stor stenkruka med blommor som ofta står utanför matbutiker. I bearbetning och återhämtningsprocessen startade Johanna en blogg. En blogg som hon kom att kalla för Fröken Drivkraft.

-Jag har alltid tyckt om att skriva. Den handlade om att, det inte – handlar om att vara “Fröken duktig”. Det handlar om att man har ett driv i sig. Att man har en potential att göra saker. Om någon säger “Duktig flicka” till mig , så kan jag bli fly förbannad. Jag tycker det är nedvärderande. Det blir som att, vad är det för fel på att vilja göra saker bra? Det är ju också en tolkning som ligger i mitt eget huvud, förklarar Johanna.

-Det jag inte kunde då var att hantera min drivkraft. Tid, är viktigt för mig. Hur jag skulle fördela den och min energi? I bloggen skrev jag mycket om min egen upplevelse och reaktion i vissa situationer och satte det i perspektiv för att kunna skapa förändring. Ofta var beskrivningarna mycket målande. Jag har alltid använt naturen som en liknelse, för att förkroppsliga saker – som att man ibland kan känna sig som ett blött löv klistrat på asfalten, målar Johanna upp.

Utdrag från frökendrivkraft.se 2013
–
När tar det stopp? När är det dags att säga ifrån? Är det när ångestattackerna blivit för många? Är det när trycket för bröstet blivit så stort och hårt att det inte längre går att ta ett djupt andetag? Är det när rädslan för att inte orka gå upp på morgonen infinner sig varje kväll? Är det när tårarna inte kommer bara en gång om dagen utan två eller tre? Är det när tron att ingen annan gör jobbet om man inte själv gör det tar överhanden? Är det när arbetstimmarna inte räcker till det du förväntas göra? Är det när timmarna du har hemma och ska vårda din relation med inte räcker? Är det när timmarna du förväntas lägga på socialt umgänge och dina vänner inte räcker? Är den det dagen du inser att du inte orkar älska någon mer? Du bara orkar inte. Är det den dagen du inte orkar känna känslor mer? Är det när hela livet en dag spricker och du bara inte orkar stå på benen mer? Möjligtvis. Möjligtvis är det kanske den dagen det är dags att ta tag i livet.

Väldigt mycket går ofta förbi tills det mer eller mindre säger stopp. En del människor kan känna in tidigt att “nu måste jag bromsa” – Det är fantastiskt att kunna göra det i tid och tidigt hitta vägar att må bättre, tillägger Johanna och fortsätter:
-Jag har lärt mig att känna in mig själv.  Jag skriver ofta listor, vad mina önskningar är att göra, mina delmål och frågar mig själv: Är det värt den tiden det tar? Är det värt den energin det tar? Är det jobb, eller är det återhämtning? Därifrån får jag ta ett beslut. Idag är jag också mycket säkrare och vet att jag kan säga nej. Så kände jag inte innan. Jag sa aldrig nej. Jag vet idag också mycket mer vad jag faktiskt vill göra. Innan gjorde allt som lät kul. Jag väldigt bra att hitta på många olika projekt, men idag drar jag bara igång sånt som jag känner ett kall för.

-När jag var liten svimmade jag ofta för att jag blev så arg, återberättar Johanna med en glimt i ögonvrån.

Idag känner hon att hon lägger sin energi på det som är värdefullt. Hon känner också en större stabilitet inuti och säger: -Det kanske är mina yttre strukturer som ibland ändrar form, men inuti är det detsamma.
Den gamla Johanna, var någon som gjorde och inte var – mer än i sitt huvud och inte i sin kropp. Yogans värld öppnades upp på riktigt när hon var sjuk och till idag har yogans innebörd förändrats. Den är, för Johanna – liksom löpningen ett förhållningssätt till livet. Båda två är verktyg som har gett henne det ramverk som håller henne förankrad. Varje dag när hon vaknar går hon en kort promenad i skogen bakom hennes lägenhet. I upplevd tid tar stigen 15 minuter att gå men det är som hon stannar upp – och tittar på träden som hon passerar förbi.

-Vad betyder träden för dig? Du fotar dem ofta, säger jag till Johanna och får ett svar helt utefter upplevd erfarenhet och känsla;
-Ja, det gör jag. Träd representerar mycket stabilitet för mig. De har väldigt långa rötter och är väldigt säkra och stabila i sig själva. Det tilltar mig för att de har olika yta, olika strukturer och skiftningar i färger.

-När jag gick på stigen imorse tänkte jag just på att man kan ändra struktur beroende på den yttre miljön. Det kan vara både bra och dåligt. Vi är ju hela tiden i samspel, träd är hela tiden i samspel med resten av naturen. De är sjukt stabila men ytan på dem är alltid i samspel med resten av naturen. Om det regnar, så tar dem sin yta där – men de förändras inte inuti. Jag är fascinerad över hur lika vi är, träd. Att de ändrar sin textur, eller struktur och att de är väldigt föränderliga beroende på yttre processer men grunden är alltid densamma. Om man också tittar på genomskärningen av ett träds årsringar och ett fingeravtryck så är de nästintill identiska.

Yin och Yang är ett centralt begrepp inom kinesisk filosofi. De är som varandras ytterligheter och urkrafter. De kompletterar varandra för att ge en form av balans mellan aktivitet och vila. För Johanna är löpningen och fysiskt utmanande träning hennes “yang”, men hon beskriver också tid och utrymme som en viktigt del av hennes liv och det är där yin kommer in i kontexten. Stillhet i det som sker ihop med yang, beskriver Johanna som något man behöver påminna sig om varje dag.
-Jag har idag också gett mig tillåtelse att säga nej till saker, som jag inte vill göra. Hur jag har gjort det är väldigt svårt att svara på, för det är hela processen. Det går inte att säga, gör så här, så kommer du lära sig att sätta din gränser. Jag har också gett mig tillåtelse att säga ja, till det jag vill göra och tar mig sedan den tid det tar att göra det.

Vi är på väg att lämna restaurangen för att låta reflektioner från lunchen landa i oss. Johanna ska likt varje måndag iväg till hennes personliga tränare, men innan dess avslutar hon med orden; – Stress är också bra, i kortare stunder. Vi har alla förmågan att lära oss att vara grundade i en inre stillhet även när det stormar runt omkring – och att hämta kraft när vi upplever stagnation.
Yin och yang – de hjälper varandra och inte minst Johanna till att skapa flow och utrymme i livet idag – och det är det hon springer för.