KRISTINA PALTÉN

Kristina Paltén är äventyraren, föreläsaren och löparen som är modigare än de flesta. Som ensam kvinna har hon sprungit genom Iran och med sig tillbaka fick hon insikter, minnen och reflektioner hon nu delar med hela världen.

-Jag har faktiskt varit sist på Tjejmilen en gång. Min mamma som nog var 75 år vid den tiden gick med gångstavar i sista gruppen. Jag sprang ett varv och sedan startade jag med henne. Polisbilen körde sakta bakom oss och ett 30-tal funktionärer erbjöd oss massvis av bananer som fanns kvar. Min mamma tyckte det var lite pinsamt så hon gick upp på trottoaren och då ropade polisen i mikrofonen; “Gå på vägen, det är avstängt för er”. Senare på kvällen satt mamma i sin fåtölj, trött men nöjd och sa ”Jag var sist, men inte sämst”. Tjejmilen var mitt första 10-kilometerslopp överhuvudtaget. Jag vet inte varför jag gjorde det men någonting måste ha lockat. Kanske mest nyfikenheten om jag kunde klara det? Jag var en normal-fet 30-åring och tränade inte mycket alls – sprungit en mil hade jag definitivt inte gjort.

Foto: Soroush Morshedian

Kristina värmer sig med en kopp te i soffan på Café Kladdkakan i Gamla Stan, Stockholm. Utanför yr snön och lägger sig på den istäckta asfalten. Kristina har hängt löparkläder och lagt sin ryggsäck på en stol bredvid henne för att torka och innan vi möter varandras ögon ser jag henne skratta åt ett filmklipp från helgens kajakutflykt. Hon är äventyrare, föreläsare och inte minst – löpare.  Hon har sprungit 326 mil från Turkiet till Finland och paddlade därefter hem till Sverige. Hon har sprungit 184 mil genom Iran och allra mest – upplevt genomslagskraften efter att ha tryckt undan fördomar, utmanat rädslor och uppmärksammat sina drivkrafter och vilja. Av hennes träningskläder som hänger på tork blir jag nyfiken på hur morgonen har spenderats. Hon tar upp sin ryggsäck och säger;

– Den här löparryggsäcken är standard när jag är ute. Den har också sett sina bästa dagar, säger Kristina och pillar på ett hål. Jag får med mig alla kläder och även min dator så att jag kan springa hem. Imorse träffade jag en vän för att träna styrka. Härifrån Gamla Stan är det 21 kilometer hem så i eftermiddag får jag ett hyfsat pass.

Kristina visar upp filmen från helgens äventyr och skrattar; -Jag har en tendens att slita ut saker. I helgen när vi paddlade lyckades vi krascha en glasfiberkajak. Det var minusgrader och man använder den ju på ett annat sätt än sommarpaddling, så den sa krasch.

184 mil genom Iran
2015 sprang Kristina 184 mil genom Iran. En resa som till en början verkade svår att genomföra – framförallt till följd av hennes egna fördomar om människorna, om landet och till det faktum att kvinnor är diskriminerade av lagen. Men hon gjorde det. Något år efter resan fick hon ett samtal från Irans ambassad. De frågade om Kristina ville vara med och bidra till reformer i landet. Ur den slitna löparryggsäcken tar hon upp en inbjudan på ett vitt A5-papper och säger med ett lugn i rösten; 

– Jag har blivit inbjuden till deras nationaldagsfirande varje år efter min resa. Det är häftigt men inte heller något jag stoltserar med. Det officiella firandet är för att markera att folket inte firar Ayatollah Khomeinis maktövertagande för 40 år sedan vilket bland annat innebar att mängder med människor avrättades och förtrycktes. Förtrycket av oliktänkande har funnits hela tiden och så även när Shahen regerade innan Khomeini. De anställda på ambassaden är ju tvungna att följa landets regler, oavsett vad de tycker om det. Det går inte att vara ambassadanställd och visa öppet att de inte gillar det som skedde. Jag hade däremot en kontaktperson på ambassaden här i Sverige för Iran och han ville gärna reformera landet. När jag från första början berättade om min löpning för honom sa han till mig: “Det vore fantastiskt om vi kan använda din löpning till att stimulera idrott bland kvinnor”.

Inte kan väl det fungera tänkte Kristina. Hon berättar om motsättningar på Irans ambassad och att det fanns personer som inte trodde att hon hade rent mjöl i påsen när hon frågade om tillstånd att ensam få ta sig igenom landet.

– När allting gick bra med löpningen, när de såg att det jag gjorde hade en genuin mening började min kontaktperson att översätta min blogg till persiska och spred min resa vilket tillslut hamnade hos den iranska regeringen som satt och läste mina tankar och upplevelser. Det gjorde också att jag ville visa att han som trodde på mig – han hade rätt, han är min vän. Jag köpte den största vita orkidé jag kunde hitta. Mitt framför ögonen på alla de andra under nationaldagsfiranden räckte jag över den. Det var egentligen mer menat för att säga “fuck off” till dem som inte trodde på att jag gjorde det här enbart i ett gott syfte. Sedan dess har jag åkt dit på nationaldagen för att markera att jag står för ett fritt Iran där människor ska få göra som de vill.

Kristina är reflekterande och lugn. Hon pratar om mod och motivation i både sin löpning och sitt liv. Om att rädsla är ett verktyg att krympa som människa och att inte låta det styra ditt liv utan istället ta modet till att utmana rädslan för att gå dit du vill. ”Det kommer att göra ont, och kommer jag att komma fram överhuvudtaget?” var tankar som flödade genom Kristinas huvud första gången hon utmanade sig att springa längre distanser. Men i själen fanns mod – mod att utmana tankarna, att använda rädslan, lära sig av det och utvecklas som människa.

– Mod är att vara rädd och göra det jag vill göra i alla fall, säger Kristina. Om jag bara vill göra något och inte är rädd – som att ta en kopp kaffe med en person jag aldrig har träffat så kräver inte det mod, eftersom jag inte är rädd. Att längta efter att göra något och samtidigt vara rädd för det – då krävs det mod och det behövs självklart också en drivkraft och en vilja att överträffa rädslan eller en fördom, vilket var de tankar jag utmanade mig med inför min resa genom Iran fast då på en mer samhällsmässig nivå.

Att växa som människa
Motivationen till sin löpning och sina äventyr har alltid varit att växa som människa. Hon ser ett värde i att utmana sina egna gränser och se vad som sker när man vågar gå utanför sin bekvämlighetszon. Hon ser livet som en upptäcktsfärd vare sig det är att föreläsa inför en stor publik eller att springa längre och längre och längre.

– Allting är en upptäcktsfärd och jag tillämpar det på olika plan. När jag och min vän Carina Borén sprang från Turkiet till Finland 2013 och sedan paddlade hem till Sverige handlade det om att se om vi klarade det. Jag var 42 år och hon 50 och vi såg oss själva som två inte helt purunga kontorstanter. Vi trodde att det var 300 mil och det var 326 mil. Vi hade ju också vårt arbete så vi var ju tvungna att vara tillbaka när semestern var slut, skrattar Kristina. Det var lite speciellt att gå till vår chef och säga; “Hej, kan jag få semester i tre och en halv månad?”.

När Kristina planerade sin resa i Iran var äventyret större än antalet mil hon skulle springa. När hon just precis hade kommit hem från Finland, en resa som skapade ännu mer nyfikenhet och drivkraft, gick hennes tankar mot att flyga tillbaka till där de startade i Istanbul men att springa åt andra hållet och göra ett varv runt jorden där Iran stod på tur efter Turkiet. Efter 326 mil blev de 184 milen genom Iran mentalt lättare eftersom hon då kunde lägga fokus på andra motsättningar och hinder.

– I Iran, där kan jag ju inte springa som ensam tjej? Det går ju inte. Jag visste med mig att jag tidigare haft fördomar om både Rumänien och Polen när vi sprang från Turkiet men de var ju helt fel och då tänkte jag – tänk om det är tvärtom? Tänk om jag faktiskt kan genomföra detta? Vad vet jag egentligen? Jag har bara mina fördomar och hur mycket fakta finns det egentligen i dem? Förmodligen inte så mycket utan mer fria fantasier och dåliga mediala nyheter.

Tänk om hon skulle lyckas att springa som ensam tjej, genom hela Iran – ett muslimskt land med sharia-laga. Vad skulle hända då och hur skulle det påverka vårt samhälle här i Sverige?

-Vad vill jag ha för samhälle? Vi har en växande främlingsfientlighet i världen och vi har också terroristen vars önskemål är att skapa en polarisering, alltså en fientlighet mellan i det här fallet Islam och väst. Köper jag det? Ska jag gå med på det? Nej, i helvete heller, betonar Kristina.

Vad är motsatsen till rädsla mellan människor? Rädsla går åt ett håll som ofta är destruktiv och det vill Kristina bort ifrån.

-Löpningen kan verkligen ge det enkla och naturliga mötet. Jag hade också tankar att när jag utmanar både min egen rädsla och mina fördomar så kommer det att hända många bra saker och det gör det fortfarande. Jag har bara fått ännu mer bevis på att det verkligen stämmer och jag får enormt mycket tillbaka. Plötsligt är vi människor som möts i en aktivitet som vi tycker om att göra och som inte handlar om två-polaritet heller. Vi ställs på precis samma startlinje. Jag tror mycket på idrott som ett sätt att mötas.

Kristina pratar också om motsatsen till rädsla kan vara tillit – tillit mellan människor. Hon säger också att löpningen ger henne en stor tillit till henne själv. Löpningen har fått henne att uppmärksamma sig själv som en kapabel person och en människa av värde.

-Hur mycket bonus har vi som löpare i form av själsligt och fysiskt välmående? Att magen och sömnen fungerar och att tankarna är med oss. Löpningen är för mig en reflektionspaus och allting blir klarare efteråt – hur skulle det vara om jag inte hade det? Det är otroligt värdefullt, säger Kristina och kommer tillbaka till hennes löpning mellan Turkiet och Finland.

-Jag trodde aldrig att 326 mil skulle vara rimligt för någon. Men om jag klarar av det – vad kan jag då göra mer? Den fysiska förmågan är ju faktiskt bara en sak men hur är det med mental förmåga? Det borde vara samma sak med det. I löpningen har jag det konkreta bevisat att jag kan så mycket mer än vad jag tror och det är jag inte ensam om.

-Jag kommer ofta tillbaka till ansvar. Ansvaret för mitt liv och det samhälle vi lever i. För min del känns det som att det är lätt att tro att “Jag är så liten, det spelar ju ingen roll vad jag gör”. Det kanske bara är ett sätt att skydda mig från ansvar, menar Kristina.

Alla människor är viktiga
-Jo, men jag spelar roll – du spelar roll, han spelar roll och hon gör det också, säger Kristina och tittar runt på de människor som omger vårt möte. Alla spelar roll och det är vi tillsammans som skapar allting runt omkring oss. Det är vi som skapar förutsättningarna för den värld vi vill leva i. Oavsett vad jag gör så kommer jag att påverka den värld jag lever i. Det är en stor insikt att se att man faktiskt kan beröra. Det är skrämmande och samtidigt fantastisk på det sätt jag har påverkat kvinnor i Iran och jag tänker att varje människa har den potentialen, fast på olika sätt och i olika omfång. Du kan inte undvika att beröra. Du har betydelse.

“Det vi mest av allt har innerst inne är godhet, kärlek, vänskap” – Kristina Paltén

Kristina refererar till Desmond Tutu, den afrikanska ärkebiskopen som hon menar ofta talar om godhet vilket får Kristina att fortsätta reflektera om meningen i hennes budskap.

– Varför hamnar saker i nyheterna? Jo, för att de är onormala. Vad är det normala? Att vi sitter och pratar och att människor vill ta sina barn till skolan. Att människor vill bygga ett bra liv för sig själv och vill vara nära sina nära och kära. De flesta vill också bete sig bra mot varandra – det är det som är det normala och det får jag påminna människor om. Det handlar ju om att lyfta fram det som finns och det som är sanningen, verkligheten, säger Kristina.

– Jag har fått så mycket från människor i Iran och nu när jag lever som föreläsare får jag gå och ge den gåvan vidare. Jag får reflektera all den godhet som de visade för mig i form av boende, mat, gåvor och vänskap – och visa för människor i Sverige att – det här- är vad som finns om jag går ut och vågar se igenom mina fördomar.

– Fördomarna är av-arten men min hjärtefråga på föreläsningar är min upplevelse just från löpningen och insikten att vi människor är väldigt lika oavsett var i världen vi befinner oss och det vi mest av allt har innerst inne är godhet, kärlek, vänskap.

”Varför” kan komma efteråt
På Kristinas hemsida berättar hon i ett tidigare inlägg om en liten flicka som hon träffade på planet mot ett helt annat äventyr år 2008 då hon skulle bestiga berget Aconcuagua 6962 m.ö.h. Flickan hade frågat henne varför hon skulle bestiga berget. Kristina berättade senare i samma inlägg att alla varför kom efteråt. Kanske finns det alltid ett varför men att det är drivkraften till det som är större än en själv som är kärnan och att det är först efteråt som reflektioner kommer och att det är först då man inser vad det gav?

– För min del  är jag nu i en fas i livet där jag inte vet vart jag ska. Men det kan ju vara så att jag bara ska börja gå och så vet jag vart jag ska, sen. Backar jag tillbaka till tillit så har löpningen i Iran visat att det finns ett syfte som är större än mig själv och att den tro och tilliten att livet vill mer med mig än att bara äta-sova-jobba-dö, den har växt enormt. Jag kan inte heller ha skapat allt det här själv. Jag har inte förstått det ännu men det har hänt för mycket grejer som bara stämde, som bara blev väldigt bra. Den finns en liten trailer från löpningen i Iran. Den har nått över 30 miljoner människor. 30 miljoner som har tittat och blivit berörda. Jag känner verkligen att det här är något jag vill vara med om fler gånger. Det var så fantastiskt att familjer i Iran släpper in mig som de aldrig mött tidigare. Vi har inte ens ett gemensamt språk och de vill bara ta hand om mig. Jag fick åtta punkteringar – jag har aldrig lagat en punka och behövde inte göra det nu heller, inte heller betala för mig. Jag fick mat och husrum men också omtanke, hela tiden. En gång var polisen på mig och en fruktförsäljare kom springandes över gatan och spände ögonen i polisen. Jag hade aldrig mött den försäljaren innan.

Det börjar närma sig lunchtid och våra magar kurrar. Kristina säger att hon behöver finna ett lunchställe och innan hon springer de 21 kilometer hem igen ska hon förbereda en kommande föreläsning i Mora. Hon lyser upp med ett leende när vi börjar prata om hennes träning för tillfället.

 

– Träningen nu är varierande, skrattar Kristina. Jag står på väntelistan till ett 6-dagarslopp i Ungern i maj. En standardvecka är 10 mil just nu för att hålla den äventyrliga formen i schack. Jag vill ha löpningen helt utefter min löplust just nu. Det är faktiskt väldigt härligt, säger Kristina avslutande och med en värme som strålar genom hela kroppen.

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from - Youtube
Vimeo
Consent to display content from - Vimeo
Google Maps
Consent to display content from - Google
flugsvamp 4.0 url Slot palace online casino - διαδικτυακή αναθεώρηση καζίνο: μπόνους, εγγραφή και παιχνίδι με πραγματικά χρήματα! Hagalundsapotek.se svenska Flugsvamp 4.0 marknaden