MICA STARE

“Mitt liv har blivit så mycket bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag hade varit nöjd om jag så bara hade fått vara drogfri, mått relativt bra och haft en sysselsättning. Jag är otrolig tacksam för de vänner och familj jag har omkring mig idag. Jag har ett jobb som jag trivs med och som jag också har kämpat för. Och löpningen – hade någon sagt till mig var allt skulle leda hade jag aldrig trott på dem. Aldrig att det skulle ske. Jag är så tacksam” – Mica Stare

Vi sitter på Waynes Coffee mitt på Söder i Stockholm och Micas breda norrländska dialekt och stora leende kramar om iskylan utanför. Mica är 23 år och har bott i Skellefteå i stort sett hela sin uppväxt. Idag blev Södermalm en smidigt plats att ses på mellan Micas jobb och hem. Hennes uttryck är energiskt samtidigt som hennes personliga resa lyser igenom med trygghet och lugn. Länge identifierade hon sig som rebellisk och normaliserade sitt liv i ett destruktivt umgänge fyllt av fest, alkohol och droger. Trots ett starkt utåtagerande uttryck är hon idag en ung kvinna med en varm själ och tacksamhet till livet och sin familj.

– Jag har haft otroligt mycket ångest inuti mig och jag har inte varit trygg i mig själv. Jag har sett människor jag älskar fara illa vilket har tagit sig i uttryck genom oro, ilska och att jag väldigt tidigt började dricka alkohol och leva i destruktiva miljöer –  där jag åtminstone kunde få andas.
“För mig var det som att hitta hem när jag drack för att jag kände att det var så skönt och att det dämpade min ångest”

– Som 13 åring normaliserade jag en miljö där jag till och med drack under skoltid. Jag har alltid haft lätt för skolan men eftersom jag hade andra intressen låg jag alltid på gränsen. I stunden såg jag inte att jag hade ett riskbeteende utan jag skapade en identitet och en bild av mig själv runt omkring det livet jag levde. Jag ljög väldigt mycket, för alla. Efter ett tag slutade jag att dricka helt – jag blev alltid för full och fick alltid minnesluckor. Då började jag istället att röka cannabis och gick även på subutex – vilket egentligen personer som missbrukar heroin får som hjälp för att slussas bort från sitt beroende.
Subutex är en form av syntetiskt heroin som finns i tablettform för att hjälpa heroinister att bli av med sitt missbruk och i Skellefteå finns ett väldigt stort Subutexprogram vilket gör att de florerar mycket av det och gjorde det lätt att få tag på för Mica och hennes vänner.

– Jag kommer ihåg en gång när jag varit i skolan och fick en ordentlig panikångestattack. Jag ringde Mamma och hon kom självklart direkt, men jag intalade henne att jag upplevde en press i skolan som jag inte klarade av. Jag tyckte aldrig det var något fel på drogerna utan att den enda utväg jag såg – var att hoppa av skolan. Jag kunde predika för andra hur bra det var med droger. Jag förstod inte varför inte fler höll på med det. Jag förstod inte att det var farligt för mig heller. Jag tyckte att jag hade hittat livets lösning.

Mica har alltid stått på sig och hon har alltid varit en person med ett starkt driv och behov att uttrycka tankar och känslor vilket blev destruktivt och hon hittade alltid olika destruktiva sätt att skada sig själv.
– Jag har länge haft svårt att se mitt eget värde och valt att sätta andras välmående i första hand. På så sätt tyckte jag att det var skönt att vara någon. Att vara den här rebelliska individen. Så även om det inte var jag egentligen – tog jag den rollen och fortsatte på det spåret. Man vill ju bli bekräftad och uppmärksammad som människa. Även om jag såg någon jag då älskade få ett destruktivt och oklart beteende av att till exempel röka spice – vilket är en drog som jag hatar – så blev jag ändå medberoende bara för att den personen skulle få må bra på sitt sätt. Vissa saker känns som att det sitter så djupt – just på det sätt och att även om man ser att saker är fel så accepterar man det på något sätt för att den andra ska få göra det den tror är bäst för sig.
“Du älskar personen men du älskar drogen mer” Jag kunde aldrig hålla upp en relation heller”

Från att Mica var 17 år fram till hennes första behandling två år senare hade hon testat på alla droger som fanns. Hon hade länge byggt upp en fasad som höll på att rasa och snart kunde hon inte längre dölja sitt missbruk. Hon umgicks inte med gamla vänner och pratade knappt med sin familj. Hon såg ingenting värt att leva för och bestämde att hon inte längre orkade låtsas att vara någon – och valde att ta sin första spruta.

– Jag levde ett dubbelliv. Till familjen och gamla vänner försökte jag dölja mitt missbruk. Jag var väldigt obrydd om allting. Jag rökte cannabis och blev ännu mer lugn. Man förstår inte ens varför folk bråkar då. Till slut kretsade hela mitt liv runt att få tag på droger och jag började också själv att sälja. Jag hade bilden av mig själv att jag inte skulle hålla på med det för alltid och eftersom jag hade hållit mig undan från sprutor så kändes mitt missbruk mer accepterat. Men jag hade inget konkret mål med livet och det gjorde nog att jag fortsatte med mitt missbruk. Jag minns att jag provade att gå Komvux vilket var en av flera saker som jag inte klarade av att upprätthålla. Jag minns också att jag hade tagit ecstasy hela natten och gick till en lektion helt påtänd. Mitt liv var aldrig hållbart.

En morgon vaknade Mica upp på sjukhuset efter att ha tagit en omedveten överdos. Hon var fäst i slangar runt hela kroppen som hon snabbt slet av sig och gick raka vägen hem igen.
– Jag var väldigt likgiltig till livet och tänkte: -Jaha, jag dog inte iallafall.
Två dygn senare knackade Polisen på dörren. Hennes pojkvän hade blivit häktad och Mica erbjöds nu tvångsvård eller frivillig behandling.
– Jag var så avstängd från allting men ändå valde jag att åka på frivillig behandling. Hela familjen engagerade sig i avgiftningen men jag tyckte mer att de kunde väl sköta sitt eget liv. Samtidigt började jag att vakna upp från en dimma jag hade levt i så länge och fick ett hopp att jag kunde ta mig ur mitt missbruk. Det kanske är nu jag ska göra det, tänkte jag.

Under Micas första frivilliga behandling som varade i 3 månader ingick träning tillsammans med en personlig tränare två gånger i veckan. Hon kände att hon ville göra något mer och började att testa löpning som ett sätt att bearbeta de känslor som hon hade tryck undan med hjälp av droger. Att springa gav henne ett välmående och en trygghet. Löpningen var det i hennes liv – som alltid fanns där.
– Jag visste samtidigt så väl att den svaga punkt hos mig var min pojkvän. Vi skrev många brev till varandra under min tid på behandling när han samtidigt satt i häkte. På ett sätt hade jag hoppats att han skulle få ett långt fängelsestraff för jag kunde inte hålla mig drogfri tillsammans med honom. Han blev frisläppt tidigare än jag trott vilket gjorde mig livrädd. Jag tog inte upp telefonen på en hel vecka – för jag visste att han skulle höra av sig.
2 veckor senare får Mica ett samtal om att hennes dåvarande pojkvän hade gått bort i en bilolycka. Mica upplevde en fruktansvärd sorg men också skuld eftersom hon visste att även hon hade påverkat honom negativt.

– Jag kände en stark hopplöshet över livet igen när jag kom hem från min första behandling. Jag höll mig inte alls drogfri. Jag hade fått höra att 1 av 3 blir nyktra efter behandling och jag tänkte: ”Jag är inte en av tre.”Men det var hon.

Till slut fungerade inte drogerna längre. Hon testade allt hon hade hemma och hamnade ofta i psykos. Micas hjärta pulserade hårt varje gång hon tog droger och hennes fysiska tillstånd var allvarligt. Det enda hon hade lagt sitt liv på slutade att fungera. Trots det – gick hon självmant in på andra behandlingen.
– Väl där la jag upp alla korten på bordet. Jag kunde inte leva såhär längre. Jag ville verkligen sluta och behandlingen fick ta så lång tid som det behövde. Går jag ut i verkligheten igen så dör jag. Mitt enda krav var att det skulle vara en behandling med enbart kvinnor – för jag visste vilken negativ påverkan män hade haft på mig genom livet. Jag var otroligt undernärd och i fysisk dåligt skick. Jag berättade allt – och jag började att springa igen.

Några mil utanför Kramfors ligger Parkvillans behandlingshem. Behandlingen handlar konkret om morgon- och kvällsmöten, föreläsningar, processgrupper, enskilda motiverande och terapeutiska samtal och ett eget 12-stegs arbete. Två kilometer från Parkvillan, längs med en kuperad landsväg omfamnat av kullar och åkrar ligger en liten kiosk. Behandlingshemmet uppmuntrade till fysisk aktivitet. Dit men inte längre – var regeln. Mica sprang istället. Hon orkade först bara halvvägs men efter en kort tid kunde hon springa hela vägen och till slut både fram och tillbaka.
– Jag hade ingen klocka och skor från Coop typ – men jag mådde så bra av löpningen. När jag kunde springa hela vägen till affären var jag så stolt. Jag hade inte gjort något på länge som jag kunde vara så stolt över och som jag klarade av helt själv. Det var så stort för mig.

– Vad gör mig glad? Vad gör mig ledsen? Man går igenom väldigt mycket tunga bitar under behandlingstiden och det fungerar som lektioner där man skall redovisa olika saker för de andra tjejerna. Det handlar om reflektioner och bearbetning från det man har varit med om. Löpningen blev mitt eget andrum. Det fick mig att hantera saker. Vi pratade mycket om drömmar. Jag minns när jag började få hopp om livet på riktigt igen. Jag kunde verkligen säga att jag önskade att jag bodde i ett hus med 10 hundar – och verkligen mena det. Jag hade aldrig drömt om någonting någon gång tidigare. Jag hade verkligen tappat bort mig själv.

– De sista 3 av totalt 9 månader slussades jag ut och arbetade varannan vecka på en bondgård. Jag drogs till det fysiska arbetet, att vara nära djur och i naturen. Det allra svåraste var att släppa min identitet. Den tuffa sidan som jag hade byggt upp. Jag har aldrig sett mig själv som en lugn person men det var det jag blev och är. Jag har nog alltid varit nervös och orolig men har sett det som att jag varit uppe i energi. Nu fick jag lära känna mig själv utan droger.

Idag är löpningen ett samtals- och glädjeämne mer än bearbetning. Det är även en gemenskap och en plats att dela med sig av det hon älskar tillsammans med likasinnade. Förutom löpningen är en av Micas hjärtefrågor att hjälpa andra att tillfrisknna genom det 12 stegsprogram som hon fortfarande går på.   
– Jag vill verkligen ge tillbaka. Jag känner att jag har fått det här till mig.

 

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google