Ingmarie Nilsson vann Tjejmilen 1996:
PÅ 90-TALET HADE VI INGA GPS-KLOCKOR
Ingmarie Nilsson var en lysande löparstjärna i Sverige under 90-talet. Med 30-talet individuella SM-medaljer och vinster både i Tjejmilen och Stockholm Marathon var hon en av decenniets starkaste löpare.
Idag jobbar Ingmarie som specialistsjuksköterska på Södersjukhuset, men löpningen är fortfarande en mycket stor del av hennes liv. Mer om det sedan, vi börjar med en tillbakablick.
Ingmarie var 24 år när hon 1990 sprang Tjejmilen för första gången. Hon som alltid sprungit, men aldrig följt en träningsplan, eller tränat speciellt målinriktat sprang i mål på plats 42. Det året var 32 500 tjejer anmälda till loppet och norska Grete Waitz stod som vinnare .
– Jag minns så väl hur det var att springa det loppet. Det var så stort, och väldigt speciellt med ett lopp med bara tjejer. Jag funderade på hur det skulle kännas att vara Grete Waitz och vinna Tjejmilen, tänkte att det skulle nog förändra hela livet, säger Ingmarie och skrattar till.
Året efter debuten i Tjejmilen började Ingmarie springa mer. Löpningen blev terapi efter det att hennes pojkvän tragiskt gått bort i en drunkningsolycka 1991.
– Att springa blev ett sätt för mig att hantera sorgen. Och jag som alltid velat springa ett maraton sprang New York Marathon på 3.09. Efter det började jag läsa Jeff Galloways bok ”Galloway’s Book On Running” och började slaviskt följa ett träningsschema som fanns i boken.
Löpningen gick bättre och bättre, Ingmarie tävlade en del och fick kontakt med coachen Bengt Sävestrand, som hjälpte henne att strukturera sitt liv och sin träning. Utan honom hade det aldrig gått så bra, menar Ingmarie.
Hon sprang fem Tjejmilen under 90-talet. 1995 blev hon fyra och 1996 stod hon där som vinnare av loppet, en underbar känsla. Men det var inte första gången hon vann ett stort lopp, året innan stod hon som segrare i Stockholm Marathon.
– Det året jag vann Tjejmilen var det Magdalena Thorsell som kom tvåa. Hon var inte så långt bakom mig och jag minns att sprang där och var rädd att jag skulle kollapsa, att jag skulle rasa ihop några meter innan mål. Jag hade inte riktigt någon koll bakåt, jag bara visste att hon var där. Jag sprang i mål på 35:32, Magdalena kom 22 sekunder efter mig.
Ingmarie Nilsson vann Tjejmilen 1996.
Och hur blev det, förändrades livet?
– Jag mindes ju mina tankar från mitt första Tjejmilen att livet skulle förändras om jag vann Tjejmilen. Du vet, man kan ju tro att om det eller det händer blir allt annorlunda. Och det blev det på ett plan, det blev till exempel lättare att få sponsorer och jag blev inbjuden till olika lopp. Men livet, det var såklart detsamma.
Hur var det att springa Tjejmilen?
– Det var en otroligt häftig känsla att så många kvinnor i olika åldrar och former, vältränade och nybörjare samlades där. Alla kunde vara med och det var så häftigt. Att allt inte handlade om prestation i form av att vara bäst. Det är en prestation bara att delta i ett millopp, samtidigt som det inte är omöjligt. Med lite träning kan nog de flesta springa 10 kilometer.
– Det var också en stor happening kring Tjejmilen. Vi elittjejer bodde på ett hotell vid Globen, vi umgicks och åt middag tillsammans. Men sen, i startfållan – då var det tävling som gällde. Jag skulle inte säga att det var någon skillnad mot att springa med män, vi tjejer var inte gulligare mot varandra. Vi hade samma mål. Vi ville vinna.
Har sättet vi tränar på förändrats?
– Ja, historiskt har det ju funnits tankar om att kvinnor inte ska pressa sig så hårt. Nu pratar man ju mer om att kvinnor ska träna hårt – och till exempel lyfta tungt. Och kanske har träningen för motionärer förändrats mer, då på 90-talet var det mycket distanslöpning. Gå ut och spring i 30 minuter, eller gå ut och spring i 40 minuter. Idag tränar även motionärer mer varierat. Distanspass såklart, men även intervaller av olika slag och till exempel backträning är en självklarhet för de flesta löpare på motionsnivå. Jag hade själv dött tråkdöden om jag bara skulle springa vanliga distanspass hela tiden. Det ökar ju dessutom skaderisken att göra samma sak hela tiden.
Hur ser din löpning ut idag?– Jag springer 5-6 gånger i veckan, varav två intervallpass. Numera följer jag inga program, utan går väldigt mycket på känsla. Det är viktigt för mig att hålla mig hel, jag har svårt att tänka mig ett liv utan löpning, och vill absolut inte skada mig. Men jag har bestämt mig för att hålla mig i så god form att jag när som helst kan gå ut och springa i två timmar utan att ta slut, och det kan jag. Jag springer oftast i Nackareservatet där jag bor. Jag vill ut i skogen – tiden då jag sprang på asfalt är förbi. Dessutom gillar jag långa, sega backar. Utöver löpningen både simmar och styrketränar jag.
Kommer du att springa Tjejmilen igen!
– Ja, jag kommer tillbaka och springer den 3 september 2022.
Det är ju 90-talstema 2022, har du någon favoritlåt från den tiden?
– Å, jag lyssnade på U2, Savage garden, Duran duran, Scorpions (älskar deras wind of change). Eva Dahlgrens Blekta blondin med Vem tänder stjärnorna. Och Roxette. Och just Dr Alban! Hits rakt igenom! It’s my life och sing hallelujah!
Ingmaries tips till dig som ska springa din första mil.
- Först det klassiska: skynda långsamt. När det gäller löpning finns ingen quickfix. Ha tålamod och tänk långsiktigt.
- Följ gärna ett program, det gör det lättare att få struktur i träningen, och förstå vad som är lagom träning.
- Använd bra skor.
- Våga vila och lyssna på kroppen. Spring inte om du har ont. Kolla upp vad det beror på så att du inte förvärrar och istället måste vara bort länge från löpningen.
- Lär känna din kropp. På 90-talet hade vi inga GPS-klockor. Idag är många slavar under klockan och tappar helt bort känslan i kroppen.
